ELEKTRA: UMEÅ2014… MAGNIFIQUE, BREATHTAKING, ASTONISHING…

Makalös var Norrlands Operan och La Fura dels Baus’ enorma produktion av Richard Strauss’ expressionistiska opera av Elektra från mycket tidigt 1900-tal. Scenrummet som byggts på I20s gamla kaserngård nära Umeås centrum går ner i den globala historien som världens hittills största utomhus opera scen. På ena kortsidan höjer sig publikläktaren för 2000 åskådare. Publiken ser ut över den enorma scenen som breder ut sig på den öppna platsen långt in i skogen hela 200 meter bort. Den stormiga Norrlands himmeln har som på beställning lugnat ner sig och inger en dramatisk bakgrund. Scengolvet av pålade björkstammar, gruskullar, stora sumpiga vatten pölar, travar av industricontainrar och lyftkranar symboliserar Elektras mördade far, Agamemnons gravplats. Den ser grå, bister och ogästvänlig ut.

Publiken sitter förväntansfullt inväntande av vad Umeå2014 har utlovat ska bli något så storartat och spektakulärt att vi alla kommer att berätta om upplevelsen för framtida barnbarn. På Norrländskt vis sitter alla utan klagomål påpälsade i den kyliga kvällen så som i mitten av smällkalla vintern. Symfoniorkestern av 73 musiker leda av dirigenten Rumon Gamba drar sina stråkar och tonar sina instrument inne i värmen av en närliggande byggnad samtidigt som solisterna och hundratals statister, kranförare, pyrotekniker, med flera, värmer upp och förbereder sig för 100 minuter non-stop i fukt och kyla.

Och så är det dags. Det dova kvällsljuset möts av de första smärtsamma och pampiga stroferna. En grupp bastanta kvinnor i våtdräkt och röda förkläden tar scenen och börjar tvätta stora nystan av rep i vattnet närmast publiken. Plötsligt öppnas containrarna. Blodvatten forsar ut i kopiösa mängder. Pölarna på gravplatsen stiger och färgas rött. Det är makabert, chockerande och kraftfullt i sin stora enkelhet. Mörkret faller. En grå fågel burrar, ruvar och ser sig nyfiket omkring. Statisten tyngs av den stora kostymen, fast det märker inte vi eftersom det vingade djuret ser verklig och levande ut. Publiken har alla hört om de jättedockor som manövreras av 5 – 10 statister och lyftkranar. Men det är inget som kan förbereda oss för den mastodonta magin då Elektra, i form av en 12 meter stor docka formligen växer ur jorden av hennes älskade faders grav. Kranen reser henne sakta och säkert. Statisterna drar i långa rep. Elektra föds till liv. Operasångerskan Ingela Brimbergs mäktiga stämma fyller själ, jord och himmel. Hennes lament över sin döde far övergår till en förtärande hämndlystnad. Lika häpnadsväckande är den milda systern Chrysotemis’ entré då jättedockan svävar in över publikens vänstra sida. Hennes rollinnehavare Susanna Levonen, en miniatyr version av dockan, står i hennes bröst och sjunger ömsom förskräckt, ömsom lugnande till hennes oförlåtande syster. Miniatyrmänniskorna slår tillslut armarna om varandra och begråter sitt gemensamma öde, bakom dem tornar deras mytologiska själv.

Det är lätt att tappa hakan vid varje entré under operans gång. Jag sitter med vid öppen mun och strömmande tårar de första 50 minuterna. Kanske den mäktigaste och mest skräckinjagande intåget är den onda moderns. På 100 meters avstånd rullas Klytaimnestras gigantiska konformade vagn in mot publiken och systrarna. Skrämd svävar den blida i väg medan Elektra stålsätter sig. Modern står längst upp med höjd stav och under henne är en pyramid av levande människokroppar. De rör sig som en enda sinneslös organism, helvetiskt och groteskt. Med sitt maktspjut plågar hon kropparna som färgas av sitt eget blod. Hon tar sig ner på marken endast iklädd en lång slängkappa. Bröst och svart triangel hypnotiserar på ett märkligt sätt. Än värre blir den expressionistiska synen då de zombi-liknande människokropparna strömmar in bakom henne med klappande fötter som en levande backdel på en jätteödla. Hennes hat flödar som sunkiga vågor mot sin upproriska avspringa. Då modern uppvisar sin makt genom att rycka i det tjocka rep som hon fjättrat dottern i är jag starkt påmind om då jag själv spelade Elektra i Euripides’ antika grekiska pjäs på en stor scen i USA. Min Elektra var också fången i scenrummet, då med en tjock kedja låst mellan hals och palats. En oerhört svår och tung roll att spela. Mörkret, smärtan och raseriet man måste frammana tär. Min respekt och ömjukhet inför vad dessa konstnärer skapar är total. Och äntligen brister jag i gapskratt!

Moderns mordiske älskare tar fokus med fanfar! Magnus Khyle, som Aigistos anländer i en knallröd vintage bil, taket nedfällt. Även han naken under en lång slängkappa. På huvudet ståtar en stor krona, lika så gör hans feta mage medan mandomen är minimal. Hans entourage liknar Klytaimnestras förutom att de är en mindre och oorganiserad trupp. Som en tupp struttar han omkring och domderar. Han och Elektras avsmak för varandra är uppenbar och hon längtar än mer efter hämnd och tillrättavisande mord. Aigistos trånar efter nyheter om Elektras bror Orestes’ död så att han en gång för alla kan säkra sin plats på tronen bredvid sin drottning och älskarinna. Hans önskan är besvarad.

Luften går ur publiken då vi andlöst hör klappret av hovar och en kolsvart springare dundrar in på scenen. Den vackra hästen galopperar, blodrött vatten stänker i kaskader runt den mäktiga graciösa kroppen. Ryttaren styr hästen mot skogen och ögonblicket är förbi. Budbäraren kommer med nyheter om Orestes’ död. Elektra är nära att förgås. Hennes sista hopp om rättvisa och befrielse ligger nu även det i sorgernas och skuggornas rike.

Men vid den yttersta gränsen av vad hon mäktar med kommer från fjärran en hjälte med en gloria och segerkrona av brinnande bokstäver. Hans huvud vidrör de mörka molnen då han rullas in och gradvis förstoras. Orestes lever! Föreningen total. Och hämnden grym.

Kudos till regissören Carlus Padrissa och varje person, stor som liten, som deltagit i och på andra sätt stött uppförandet och framförandet av denna exceptionella föreställning. Sällan har jag skådat så hög konstnärskap och sofistikerad logistik som Norrlands Operans och La Fura dels Baus’ samarbete. Kulturhuvudstadsårets stora invigning den 1 februari var tyvärr ett magplask på isen. Det är med en djup glädje jag ser att Elektra ståtar med sin kopiösa framgång och genomlyser hela detta så betydande år för Umeå och dess region. Det utlovade har infriats!

Detta kommer vi att minnas i flera generationer framåt och kommer att inspireras av i framtida alster. Jag bokar djupt och säger: Tack!

Av Ottiliana Rolandsson

Se även:

http://www.svd.se/kultur/scen/la-fura-dels-baus-inkallade-att-gora-elektra-under-umeas-kulturhuvudstadsar_3824968.svd

http://www.norrlandsoperan.se/sve/evenemang/0814-elektra/5820

http://www.svt.se/nyheter/regionalt/vasterbottensnytt/unik-och-kravande-elektraIMG_3579

IMG_3581

IMG_3583

IMG_3584

IMG_3588

IMG_3589

bild 1

bild 2

bild 3

bild 1

bild 4

bild 2

bild 3

bild 4

bild 1 1

bild 2

bild 3

bild 4

bild 5

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s