EN DRÖM, EN STRÄNG, EN TEGELSTEN

Här är den längre versionen av min artikel, ”En dröm, en sträng, en tegelsten” om Guitars the Museum som publicerats i VK bilagan ”One Year with Guitars” i januari 2015.

IMG_3984

Umeå är annorlunda nu än för två årtionden sedan, då jag sist bodde här. Hon pulserar, förändras, växer, utvecklas. Umeå är i processen att bli en utmärkande plats i världen. De flesta av oss som vandrar och verkar under björkarnas kronor känner detta. Under kulturhuvudstadsårets initiala invigning anno 2014 – första helgen i februari, förändrades UÅ! 50,000-par vantklädda händer klappade i vinterstaden. Magiskt. Mitt hjärta, då och nu, är fyllt av kärlek och stolthet för Umeå, för hennes invånares och Västerbottens rikedomar. Från ett globalt perspektiv står jag rotad i platsen som fött mig. Nyfiket tar jag in gräsrötternas kraft, konsten och kulturens stora utrymme, entreprenörskapets låga och politikernas engagemang. Detta är mitt hem, detta är min dröm. Här sätter jag mig ner för att väva.

Tvillingarna Åhden, har hela sina liv valt att sitta vid sin vävstol här hemma. Med legendariska strängar från sådana som John Entwistle, Jimi Hendrix och Eric Clapton har de med enormt tålamod flätat fram magi på högsta nivå. Samuel och Michael har skapat världens största och tyngsta privata gitarrsamling – över 500 prisade gitarrer, basar och förstärkare. Handfallen stod Umeå och världen inför de öppnade dörrarna till gitarrmuseet. Vi drog efter andan och med en röst viskade: “Makalöst!!!” Hur är detta möjligt? Hur vävdes denna dröm till verklighet?

För femtio år sedan, i Vännäsby, började tvillingbröderna att bygga egna instrument av kartong och linor för att kunna imiterar sina hjältar – Beatles, Rolling Stones, John Mayall, Clapton… Med barnets storögda förundran inledde bröderna Michael och Samuel en livslång kärleksaffär med amerikanska elgitarrer från 1950 till 60-talet.

Det är snart ett år sedan jag för första gången träffade Samuel och Michael. Deras oförställda glädje att dela sin passion var så vacker och påtaglig. Det tog inte lång tid innan jag blev erbjuden att jobba tillsammans med dem och med ägartrion av Guitars-komplexet. Att få lära känna dessa storartade och ödmjuka kraftsjälar har varit en ynnest. Till följd är det en fröjd att ta emot grupper och individer som kommer till museet från Umeå, Västerbotten och hela världen. Så vackert att se dessa gästers reaktioner då de upplever denna samling, som i sanning är ett kulturarv. Berättelserna, skratten och tårarna som vi delar i museets ståtliga salar är obetalbara. Visdomen som genomsyrar inte bara museet, utan även hela företaget är tydlig – allt av värde uppstår genom de relationer vi människor skapar. När vi möts.

Guitars skulle inte finnas om det inte var för tvillingarnas sammansvärjning; deras familjers stöd; den mystiske Greken som lyckas lyfta fram 80% av pjäserna i museet; entreprenörerna Fredrik Fagerlund, Jonas Svedin och Hasse Lidgren; Umeås alla partiers politiker som enhälligt stöttade projektet; Magnus “Mellan-brodern” Melkersson – industri- och gitarrdesignern som ritat museet tillsammans med tvillingarna; och många många fler. Det är dessa relationer som vävt Guitars till verklighet, där samlingen är guldtråden som skiner starkt i vittnesmål till detta.

Tjurskallighet och tur är dock nödvändigt – de är som varp och vävsked! Utan tjurskallighet hade Åhdenarna inte kunnat hålla levande detta enorma samlande. Melkersson skulle inte lyckats gå från klister och tråd i sitt skomakeri till designer på högsta nivå. Ägartrion skulle aldrig ha orkat med den branta uppförsbacke de stod inför. Och det kom till en punkt då de nästan gav upp! Idéen Guitars: the Museum behövde en fysisk plats, ett hem, men vart de än letade så fann de inget. Mollackordet låg tungt över dem. Jonas vandrade stadskärnan en sista gång, utan lycka. Det kändes som om alla dörrar var stängda. Uppgivet sneddade han över parkeringen från Ballettakademiens gamla charmiga hus mot Vasaskolans steniga fasad. Då han närmade sig byggnaden skymtade han en tegelsten. Den höll en dörr på glänt. Som en (o)inbjuden gäst smög han sig in. Jonas vandrade tyst vidare våning efter våning av tomhet och tystnad. Hjärtat slog hårt. Han hade upptäckt en gravplats lämnad åt sitt öde, ett öde som bar med sig återuppståndelse. “Här, det är här Guitars är menad att bo!” Idag, inte ens två år senare står dörrarna öppna, Guitars skiner och vi väver alla vidare med strängar, tråd och drömmar! Välkomna!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s