EN DRÖM, EN STRÄNG, EN TEGELSTEN

Här är den längre versionen av min artikel, ”En dröm, en sträng, en tegelsten” om Guitars the Museum som publicerats i VK bilagan ”One Year with Guitars” i januari 2015.

IMG_3984

Umeå är annorlunda nu än för två årtionden sedan, då jag sist bodde här. Hon pulserar, förändras, växer, utvecklas. Umeå är i processen att bli en utmärkande plats i världen. De flesta av oss som vandrar och verkar under björkarnas kronor känner detta. Under kulturhuvudstadsårets initiala invigning anno 2014 – första helgen i februari, förändrades UÅ! 50,000-par vantklädda händer klappade i vinterstaden. Magiskt. Mitt hjärta, då och nu, är fyllt av kärlek och stolthet för Umeå, för hennes invånares och Västerbottens rikedomar. Från ett globalt perspektiv står jag rotad i platsen som fött mig. Nyfiket tar jag in gräsrötternas kraft, konsten och kulturens stora utrymme, entreprenörskapets låga och politikernas engagemang. Detta är mitt hem, detta är min dröm. Här sätter jag mig ner för att väva.

Tvillingarna Åhden, har hela sina liv valt att sitta vid sin vävstol här hemma. Med legendariska strängar från sådana som John Entwistle, Jimi Hendrix och Eric Clapton har de med enormt tålamod flätat fram magi på högsta nivå. Samuel och Michael har skapat världens största och tyngsta privata gitarrsamling – över 500 prisade gitarrer, basar och förstärkare. Handfallen stod Umeå och världen inför de öppnade dörrarna till gitarrmuseet. Vi drog efter andan och med en röst viskade: “Makalöst!!!” Hur är detta möjligt? Hur vävdes denna dröm till verklighet?

För femtio år sedan, i Vännäsby, började tvillingbröderna att bygga egna instrument av kartong och linor för att kunna imiterar sina hjältar – Beatles, Rolling Stones, John Mayall, Clapton… Med barnets storögda förundran inledde bröderna Michael och Samuel en livslång kärleksaffär med amerikanska elgitarrer från 1950 till 60-talet.

Det är snart ett år sedan jag för första gången träffade Samuel och Michael. Deras oförställda glädje att dela sin passion var så vacker och påtaglig. Det tog inte lång tid innan jag blev erbjuden att jobba tillsammans med dem och med ägartrion av Guitars-komplexet. Att få lära känna dessa storartade och ödmjuka kraftsjälar har varit en ynnest. Till följd är det en fröjd att ta emot grupper och individer som kommer till museet från Umeå, Västerbotten och hela världen. Så vackert att se dessa gästers reaktioner då de upplever denna samling, som i sanning är ett kulturarv. Berättelserna, skratten och tårarna som vi delar i museets ståtliga salar är obetalbara. Visdomen som genomsyrar inte bara museet, utan även hela företaget är tydlig – allt av värde uppstår genom de relationer vi människor skapar. När vi möts.

Guitars skulle inte finnas om det inte var för tvillingarnas sammansvärjning; deras familjers stöd; den mystiske Greken som lyckas lyfta fram 80% av pjäserna i museet; entreprenörerna Fredrik Fagerlund, Jonas Svedin och Hasse Lidgren; Umeås alla partiers politiker som enhälligt stöttade projektet; Magnus “Mellan-brodern” Melkersson – industri- och gitarrdesignern som ritat museet tillsammans med tvillingarna; och många många fler. Det är dessa relationer som vävt Guitars till verklighet, där samlingen är guldtråden som skiner starkt i vittnesmål till detta.

Tjurskallighet och tur är dock nödvändigt – de är som varp och vävsked! Utan tjurskallighet hade Åhdenarna inte kunnat hålla levande detta enorma samlande. Melkersson skulle inte lyckats gå från klister och tråd i sitt skomakeri till designer på högsta nivå. Ägartrion skulle aldrig ha orkat med den branta uppförsbacke de stod inför. Och det kom till en punkt då de nästan gav upp! Idéen Guitars: the Museum behövde en fysisk plats, ett hem, men vart de än letade så fann de inget. Mollackordet låg tungt över dem. Jonas vandrade stadskärnan en sista gång, utan lycka. Det kändes som om alla dörrar var stängda. Uppgivet sneddade han över parkeringen från Ballettakademiens gamla charmiga hus mot Vasaskolans steniga fasad. Då han närmade sig byggnaden skymtade han en tegelsten. Den höll en dörr på glänt. Som en (o)inbjuden gäst smög han sig in. Jonas vandrade tyst vidare våning efter våning av tomhet och tystnad. Hjärtat slog hårt. Han hade upptäckt en gravplats lämnad åt sitt öde, ett öde som bar med sig återuppståndelse. “Här, det är här Guitars är menad att bo!” Idag, inte ens två år senare står dörrarna öppna, Guitars skiner och vi väver alla vidare med strängar, tråd och drömmar! Välkomna!

Annonser

I was Greta Garbo @ Kvinnohistoriskt museum, Umeå2014

As part of Umeå as the European Cultural Capital of 2014 Ottiliana Rolandsson and her project I Was Greta Garbo was awarded a stipend to produce a reading of the play in Swedish. This reading combined with a lecture was presented as one of Umeå 2014 last events (29th of January 2015) at the unique Womens Historical Museum (Kvinnohistoriskt museum) located at the brand-new Cultural Center i Umeå, Northern Sweden. The next phase is to produce a full length theatrical production in Swedish with premiere in this city.

ELEKTRA: Umeå2014 – MAGNIFIQUE, BREATHTAKING, ASTONISHING!

The opera house in Umeå, Norrlands Operan, and the Spanish artistic team, La Fura dels Baus, have succeeded tremendously with their great undertaking of Richard Strauss’ expressionistic opera Elektra from the early 1900s. The production goes down in history as the world’s largest outdoor opera stage. It was built on an old military base in Umeå. On one end stood audience bleachers for 2,000 spectators. The audience looked out over the huge space that spread out far into the woods 200 meters afield. The stormy nordic sky enhanced the dramatic backdrop. The stage floor with piles of birch trunks, graveled hills, vast swampy puddles, stacks of industrial containers and cranes symbolized Elektra’s murdered father, Agamemnon’s grave site. It looked gray, bleak and inhospitable.

The audience sat expectantly awaiting what the Umeå2014 leadership had promised would be something so magnificent and spectacular that we all will talk about it for generations to come. The spectators were dressed for the winter in the chilly summer night, without complaint. The symphony orchestra of 73 musicians lead by conductor Rumon Gamba were plucking their strings and tuning their instruments inside the warmth of a nearby building while the soloists and hundreds of extras, crane drivers, pyrotechnics, and others, were warming up, preparing for the 100 minutes long show in moisture and cold.

And then it was time. The dusk was greeted by the first painful and stately stanzas. A group of stout women in wetsuits and red aprons took the stage washing large skeins of rope in the water pool closest to the audience. Suddenly, the front of the large containers opened up. Bloody water came gushing out in copious amounts. The water level on the graveyard rose and turned red. It was macabre, shocking and powerful in its great simplicity. The darkness fell over the crowd and the stage. A gray bird shook its feathers while curiously looking about. The performer inside was burdened by the large suit, though that we did not notice as the winged creature looked very real and alive. We had all heard rumors about the giant puppets used in the show that were operated by cranes and 5 – 10 extras. But there was nothing that could have prepared us for the massive magic when Elektra, in the form of a 12 meter high puppet literally grew from the earth of her beloved father’s grave. The crane rose her slowly. The extras were pulling on long ropes. Elektra came alive. The opera singer Ingela Brimberg’s powerful voice filled soul, earth and sky. The lament over her dead father turned into an all-consuming desire for revenge. Equally amazing is the gentle sister Chrysotemis’ entrance when this giant doll soared in over the audiences. Susanna Levonen, a miniature version of the puppet, was standing in its chest and sung sometimes horrified, sometimes soothing to her unforgiving sister. The miniature people finally wept in each other’s arms grieving their destiny, behind them towered their mythological self.

Each entrance was a marvel to behold. I found my self sitting with my mouth wide-open and with tears streaming down my checks during the entire first half of the opera. Perhaps the most powerful and fearsome appearance was of the evil mother. At a distance of 100 meters Klytaimnestra’s gigantic cone-shaped carriage rolled toward the audience and the two weeping sisters. Frightened the gentle-one quickly disappeared, while Elektra summoned her own courage. The mother stood high up rising a staff over her head. Below her, a pyramid of living human bodies. They moved like one single organism. Mindless, hellish and grotesque. With her power spear she plagued the bodies until they were all stained in blood. The mother reached the ground only wearing a long cloak. Naked breasts and black triangle mesmerized in an odd way. The expressionist vision turned even worse when the zombie-like human bodies flowed in behind the grim leader. The sound of clasping feet was awful as the mass moved like the tail of a giant lizard. The mother’s hatred flowed as polluted waves over her rebellious offspring. When she showed off her power pulling in the thick rope that fettered her daughter I was reminded of when I myself was Elektra in Euripides’ ancient Greek play in the United States. My Elektra was also made a prisoner chained from her neck to the palace. It is an extremely hard and heavy role to play. The darkness, pain and rage one must endure is extremely intense. I felt great respect for what these artists were creating.

Finally I burst out laughing!

The mother’s murderous lover took focus with fanfare! Magnus Khyle as Aigistos arrived in a bright red vintage car, top down. He too was naked under a long cloak. Boasting a large crown on his head and a fat belly while his manhood was minimal. His entourage was similar to Klytaimnestra’s except that they made out a smaller and disorganized squad. As a rooster he strutted about. His and Elektra’s distaste for each other was palpable and she craved blood and revenge. Aigistos yearned for news about Elektra’s brother Orestes’ death so that he once for all could secure his place on the throne next to his queen and mistress. His desire was reciprocated.

The crowd turned breathless when we heard the clatter of hooves and a coal-black steed galloped up onto the stage. The horse splashed blood red water in cascades around its mighty and graceful body. The rider stirred the stallion towards the forest and the magical moment was but a memory. The messenger brought news of Orestes’ death. Elektra was crushed as her last hope for justice and liberation had joined Agamemnon in the kingdom of sorrow and shadows.

But at the very limit of what she could endure a hero did appeared from afar. He was crowned with a victorious halo of flaming letters. His head touched the dark clouds above as he was rolled onto the stage. He appeared increasingly larger and larger. Orestes was alive! The reunion was heartfelt and the revenge cruel.

Kudos to the director Carlus Padrissa and to every person, big or small, who participated in and otherwise supported the production and performance of this exceptional show. Rarely have I seen such high artistry and sophisticated logistics as achieved by Norrlands Operan and La Fura dels Baus. The grand opening of the Capital of Culture on February 1 this year was unfortunately something of a belly flop on the ice. Therefore it is with deep joy and gratitude I can announce that this production was a splendid success and a game changer that spreads its light through all of this so important year for Umeå and its region.

That which was promised have been delivered. This opera will be remembered for generations to come and will inspire many artistic productions in the future. I bow deeply and say: Thank you!

By Ottiliana Rolandsson

bild 5

bild 4

bild 3

bild 2

bild 1 1

bild 4

bild 3

bild 2

bild 4

bild 1

bild 3

bild 2

bild 1

IMG_3589

IMG_3588

IMG_3584

IMG_3583

IMG_3581

IMG_3579

ELEKTRA: UMEÅ2014… MAGNIFIQUE, BREATHTAKING, ASTONISHING…

Makalös var Norrlands Operan och La Fura dels Baus’ enorma produktion av Richard Strauss’ expressionistiska opera av Elektra från mycket tidigt 1900-tal. Scenrummet som byggts på I20s gamla kaserngård nära Umeås centrum går ner i den globala historien som världens hittills största utomhus opera scen. På ena kortsidan höjer sig publikläktaren för 2000 åskådare. Publiken ser ut över den enorma scenen som breder ut sig på den öppna platsen långt in i skogen hela 200 meter bort. Den stormiga Norrlands himmeln har som på beställning lugnat ner sig och inger en dramatisk bakgrund. Scengolvet av pålade björkstammar, gruskullar, stora sumpiga vatten pölar, travar av industricontainrar och lyftkranar symboliserar Elektras mördade far, Agamemnons gravplats. Den ser grå, bister och ogästvänlig ut.

Publiken sitter förväntansfullt inväntande av vad Umeå2014 har utlovat ska bli något så storartat och spektakulärt att vi alla kommer att berätta om upplevelsen för framtida barnbarn. På Norrländskt vis sitter alla utan klagomål påpälsade i den kyliga kvällen så som i mitten av smällkalla vintern. Symfoniorkestern av 73 musiker leda av dirigenten Rumon Gamba drar sina stråkar och tonar sina instrument inne i värmen av en närliggande byggnad samtidigt som solisterna och hundratals statister, kranförare, pyrotekniker, med flera, värmer upp och förbereder sig för 100 minuter non-stop i fukt och kyla.

Och så är det dags. Det dova kvällsljuset möts av de första smärtsamma och pampiga stroferna. En grupp bastanta kvinnor i våtdräkt och röda förkläden tar scenen och börjar tvätta stora nystan av rep i vattnet närmast publiken. Plötsligt öppnas containrarna. Blodvatten forsar ut i kopiösa mängder. Pölarna på gravplatsen stiger och färgas rött. Det är makabert, chockerande och kraftfullt i sin stora enkelhet. Mörkret faller. En grå fågel burrar, ruvar och ser sig nyfiket omkring. Statisten tyngs av den stora kostymen, fast det märker inte vi eftersom det vingade djuret ser verklig och levande ut. Publiken har alla hört om de jättedockor som manövreras av 5 – 10 statister och lyftkranar. Men det är inget som kan förbereda oss för den mastodonta magin då Elektra, i form av en 12 meter stor docka formligen växer ur jorden av hennes älskade faders grav. Kranen reser henne sakta och säkert. Statisterna drar i långa rep. Elektra föds till liv. Operasångerskan Ingela Brimbergs mäktiga stämma fyller själ, jord och himmel. Hennes lament över sin döde far övergår till en förtärande hämndlystnad. Lika häpnadsväckande är den milda systern Chrysotemis’ entré då jättedockan svävar in över publikens vänstra sida. Hennes rollinnehavare Susanna Levonen, en miniatyr version av dockan, står i hennes bröst och sjunger ömsom förskräckt, ömsom lugnande till hennes oförlåtande syster. Miniatyrmänniskorna slår tillslut armarna om varandra och begråter sitt gemensamma öde, bakom dem tornar deras mytologiska själv.

Det är lätt att tappa hakan vid varje entré under operans gång. Jag sitter med vid öppen mun och strömmande tårar de första 50 minuterna. Kanske den mäktigaste och mest skräckinjagande intåget är den onda moderns. På 100 meters avstånd rullas Klytaimnestras gigantiska konformade vagn in mot publiken och systrarna. Skrämd svävar den blida i väg medan Elektra stålsätter sig. Modern står längst upp med höjd stav och under henne är en pyramid av levande människokroppar. De rör sig som en enda sinneslös organism, helvetiskt och groteskt. Med sitt maktspjut plågar hon kropparna som färgas av sitt eget blod. Hon tar sig ner på marken endast iklädd en lång slängkappa. Bröst och svart triangel hypnotiserar på ett märkligt sätt. Än värre blir den expressionistiska synen då de zombi-liknande människokropparna strömmar in bakom henne med klappande fötter som en levande backdel på en jätteödla. Hennes hat flödar som sunkiga vågor mot sin upproriska avspringa. Då modern uppvisar sin makt genom att rycka i det tjocka rep som hon fjättrat dottern i är jag starkt påmind om då jag själv spelade Elektra i Euripides’ antika grekiska pjäs på en stor scen i USA. Min Elektra var också fången i scenrummet, då med en tjock kedja låst mellan hals och palats. En oerhört svår och tung roll att spela. Mörkret, smärtan och raseriet man måste frammana tär. Min respekt och ömjukhet inför vad dessa konstnärer skapar är total. Och äntligen brister jag i gapskratt!

Moderns mordiske älskare tar fokus med fanfar! Magnus Khyle, som Aigistos anländer i en knallröd vintage bil, taket nedfällt. Även han naken under en lång slängkappa. På huvudet ståtar en stor krona, lika så gör hans feta mage medan mandomen är minimal. Hans entourage liknar Klytaimnestras förutom att de är en mindre och oorganiserad trupp. Som en tupp struttar han omkring och domderar. Han och Elektras avsmak för varandra är uppenbar och hon längtar än mer efter hämnd och tillrättavisande mord. Aigistos trånar efter nyheter om Elektras bror Orestes’ död så att han en gång för alla kan säkra sin plats på tronen bredvid sin drottning och älskarinna. Hans önskan är besvarad.

Luften går ur publiken då vi andlöst hör klappret av hovar och en kolsvart springare dundrar in på scenen. Den vackra hästen galopperar, blodrött vatten stänker i kaskader runt den mäktiga graciösa kroppen. Ryttaren styr hästen mot skogen och ögonblicket är förbi. Budbäraren kommer med nyheter om Orestes’ död. Elektra är nära att förgås. Hennes sista hopp om rättvisa och befrielse ligger nu även det i sorgernas och skuggornas rike.

Men vid den yttersta gränsen av vad hon mäktar med kommer från fjärran en hjälte med en gloria och segerkrona av brinnande bokstäver. Hans huvud vidrör de mörka molnen då han rullas in och gradvis förstoras. Orestes lever! Föreningen total. Och hämnden grym.

Kudos till regissören Carlus Padrissa och varje person, stor som liten, som deltagit i och på andra sätt stött uppförandet och framförandet av denna exceptionella föreställning. Sällan har jag skådat så hög konstnärskap och sofistikerad logistik som Norrlands Operans och La Fura dels Baus’ samarbete. Kulturhuvudstadsårets stora invigning den 1 februari var tyvärr ett magplask på isen. Det är med en djup glädje jag ser att Elektra ståtar med sin kopiösa framgång och genomlyser hela detta så betydande år för Umeå och dess region. Det utlovade har infriats!

Detta kommer vi att minnas i flera generationer framåt och kommer att inspireras av i framtida alster. Jag bokar djupt och säger: Tack!

Av Ottiliana Rolandsson

Se även:

http://www.svd.se/kultur/scen/la-fura-dels-baus-inkallade-att-gora-elektra-under-umeas-kulturhuvudstadsar_3824968.svd

http://www.norrlandsoperan.se/sve/evenemang/0814-elektra/5820

http://www.svt.se/nyheter/regionalt/vasterbottensnytt/unik-och-kravande-elektraIMG_3579

IMG_3581

IMG_3583

IMG_3584

IMG_3588

IMG_3589

bild 1

bild 2

bild 3

bild 1

bild 4

bild 2

bild 3

bild 4

bild 1 1

bild 2

bild 3

bild 4

bild 5

LION DANCE IN UMEÅ by Ottiliana Rolandsson Umeå2014

Little did I know that Umeå, the “capital” of Northern Sweden, is the home of the nation’s foremost Kung Fu school. Umeå Hung Gar is hidden behind a neighborhood store (Charlies Kiosk) with its entrance at the docking platform. The building is tagged by punk and rock bands rehearsing in the eight or so studios in the basement. I approach the place curious yet have no idé what to expect.

Umeå Hung Gar School practices one of the seven major Kung Fu styles, which each has formed and developed by a specific Chinese family. This club, with its students, under the mastership of Mattias Lindh, has dominated Swedish Kung Fu the last decade. For the 2014 Swedish Championship they sent 7 competitors and took home 10 medals. In 2013 their 5 competitors scored 8 medals and in 2012, 5 competitors won 6 medals. Quite a record to show! Such is their reputation that the school has been invited to the birthplace of Kung Fu in Hong Kong to train and compete. For several years they have won medals at this foremost ranking place. Indeed, this club are trained directly by the Chinese Hung Kuen master in Hong Kong. Mattias travels there at least once a year to continue to learn and evolve. It is his responsibility as Sifu to bring back more advanced and refined mastery of the style.

“Hung Kuen is a pillar of Southern Chinese martial arts and one of the most respected and widespread systems of Kung Fu in the world today.” writes Lam Chun Fai in the book Hung Kuen Fundamentals that focuses on the Lam Family Hung Kuen with a Kung Fu linage dating back to Master Lam Cho. Martial arts in Southern China can be confirmed at least 2000 years back, but sources indicate that it may be much older, preceding their written history. It is during the turbulent 100 years, from late 18th century to the end of the 19th century, that the Hung Kuen style was formed. The training was used to protect oneself in the dangerous streets. While it is a rigors, disciplined and traditional martial art it is also rogue fighting. Perhaps this is why some are drawn to the style: its long history, disciplined form, yet can readily be translated to actual protection.

I am invited by one of the club’s members, Torbjörn Olsson, to observe a training session. Drumbeat and guitar licks from the garage bands in the basement vibrate the soft training floor of the school. But the Kung Fu students do not seem bothered, instead heavy metal is blasting from their own boom box as they are warming up. The eclectic and inviting feeling is prevalent throughout the entire environment. The entrance leads directly into a small lobby also furnished as a livingroom including a counter for food and steeping Chinese tea. Tens of red lanterns are suspended from the red metal ceiling. Lucky charms, martial arts banners and glittering medals decorate the room in a chaotic yet cared-for way. The training studio is an extension of this appreciated mish-mash of banners, lanterns, masks, swords, spears, drums and regular exercise tools. Not before long I find myself cuddled up in a sofa with a warm cup of exquisite tea in my hands.

In contrast to my preconceived notion of zealous Kung Fu fighters and a strict master, Sifu Mattias’ calm and engaged voice direct the students who all exude joy and lightness of being. Individually they warm up, followed by practicing the Lion Dance. In this fascinating and artistic dance the practitioners are dressed in a large lion costume fitting two people. There’s a complex and beautiful series of steps and maneuvers to bring the dragon-lion alive. It is captivating and intriguing. This dance developed in Southern China when the government forbid the practice of martial arts. In order to continue to train as well as to be able to protect themselves the Lion Dance was invented as a celebration which also allowed them to advance their skills under the radar of the authorities.

Sifu Mattias drumming out the rhythm ends and so too the Lion Dance. Costumes off and the group rejoins in an organized grid doing a series of forms traditional to their style’s family linage. It is meditative to watch them all move together. One moment I see what reminds me of an abstract dance, in the next, a concrete fighting strike and in another, the shape of an animal. Yet again, they shift mode. Now the swords, sables and spears are brought out. It looks dangerous, hardcore and very exciting. Still, in the same joyful and light attitude the training continues. They all seem safe with each other, the camaraderie abundant.

What might have been the most powerful moment for me as an observer was the combined breathing and controlled ending of Tit Sin – the Iron Wire ritual. So focused and intense that it seemed it shifted the entire energy field in the room. Suddenly, I could not do anything but to be still, emptying my mind and bringing it into a laser beam of concentration.

I am looking forward to their Lion Dance demonstration during Kulturnatta in Umeå. Saturday May 22 at 11:45 outside the library on Rådhusesplanaden.

If you are interested to visit or join the school you can contact Mattias Lindh at umea@lejondans.se or 070-222130.

BildBildBildBildBildBildBildBildBildBildBildBild

GITARRENS ELEKTRIFIERANDE LIV av Ottiliana Rolandsson, Umeå2014

Det var under elgitarrens gyllene årtionde i upphovslandet USA som två varumärken, Fender och Gibson / Les Paul, bröt mark för en ny era av gitarrtillverkning. Stjärnor som Chuck Berry, Jimi Hendrix, Elvis Presley och Eric Clapton låter strängarna lira på sätt hitintills ohört. Samtidigt, i en stad i norra Sverige bygger två små tvillingbröder egna instrument av kartong och linor för att kunna imiterar sina hjältar. Med barnets storögda förundran inleder bröderna Michael och Samuel Åhden en livslång kärleksaffär med amerikanska elgitarrer från 1950 till 60-talet.

Ett halvt sekel senare har dessa två gitarr aficionados kommit att äga en av världens största privata gitarrsamling – cirka 500 prisade gitarrer, basar och förstärkare. I djup fascination av vintage gitarrer andas de forfarande samma rena glädje som fötts i barndomen. På norrländskt vis uttrycker de en ödmjuk ömhet i avseende till sina egna prestationer. De är varken intresserad av att sätta ett ekonomiskt värde på sin stora samling eller att sälja någon av dessa legendariska instrument. Till skillnad från många samlare använder de faktiskt dessa ypperliga hantverk: ”En gitarr är menad att spelas,” är tvillingarnas motto.

Ändå, när man besöker det nyöppnade gitarrmuseet kan man inte låta bli att reflektera över dess enorma historiska, konstnärliga, kulturella och finansiella värde. Rad efter rad, rum efter rum är 100-tals elgitarrer vackert upplysta i glasmontrar. Michael visar  stolt upp den viktiga gitarren som öppnar utställningen, en Fender Broadcaster, den första elektriska gitarr seriemodellen som någonsin gjorts. Året var 1950. Denna gitarr fick snart bytta namn till Telecaster och de få gitarrer som tillverkades i överlappningen kallas helt enkelt Nocaster. Det finns ingen säker siffra, men Broadcastern var bara gjort i kanske 200 exemplar, av dessa kan 100 fortfarande finns kvar. Priset var då 140 dollar, idag får samlare betalar runt en kvarts miljon dollar. 

Tala om investering! Faktorer som spelar in i värdestegringen inkluderar sällsynthet, utsökt hantverk, sinnrika mekaniska och tekniska lösningar, samt de internationella ikoner som skapar historia genom att ha lirat på de speciella gitarrerna och basarna. Ta till exempel Jimi Hendrix som inspirerad av Jerry Lee Lewis vilda pianospel 1958, då han under  låten Great Balls on Fire satte sin vita Steinway flygel i lågor. I mätbar passion satte Hendrix eld på sin vita Stratocaster. Vraket och askorna av denna beryktade gitarr såldes senare för nära 1 miljon dollar. Det finns ett bottenlöst magiskt historieberättande runt de handgjorda gitarrerna som skapats i USA mellan 1950 och 1966. Så spännande är Michael och Samuels samling att BBC för närvarande håller på att producera en en-timmes lång dokumentär om Umeå tvillingarna och deras elektrifierande engagemang. Fender och Gibson anser Michaels och Samuels förvärv som den mest imponerande gitarrsamling internationellt.

Guitars – The Museum ligger i Umeås stadskärna. Strategiskt lokaliserad mellan Norrlandsoperan (den enda professionella operahuset i norra Sverige) och kulturcentret Umeå Folkets Hus som bland annat håller internationella festivaler för jazz, folkmusik och hårdrock. I denna kreativa kärna ståtar en gammal skola byggd 1917 i tegel och sten. Vasaskolan har förvandlats till ett nav för vad som länge hävdats vara den mest banbrytande musikscenen i Sverige (Scharinska), en musikaffär (4sound), vintage skivbutik (Garageland), restaurang, bar och naturligtvis världsklass museet. När man närmar sig byggnaden slås man av dess nationalromantiska arkitektur. När du kliver in möts man av massiva sten golv och trappor, höga tak och mycket ljus.

Baren är modern med röda tegelväggar som lockar sinnet till hippa hak på Manhattan. I Gastrobaren serverar kocken Peter Gustavsson amerikansk-inspirerad mat på rustika plattor av trä och gjutjärn. En ny musikscen och klubb för Scharinska har skapats, en som lyfter hatten till den viktiga Straight Edge rörelsen och Hardcore scenen som med band som Refused så explosiv artat satte Umeå på världskartan. Scharinska är även värd för en konstellation av många andra musikgenrer. Runt hörnet av entrén finns musikbutiken med ett organiserat kaos av högtalare, förstärkare, trumset, keyboards, musikverktyg och, ja visst, gitarrer. I mitten av butiken tornar en lång trätrappa i brant vinkel två våningar upp. På översta våningen ligger museet. Något svettig tar jag äntligen det sista steget.

Charmigt och lite blygt möter tvillingarna mig. Omedelbart slås jag av den välkomnande atmosfären. Michael och Samuel är genuint glada att dela sin passion för de vackra instrument som numera lever i detta så nyligen skapade museum. Under Michaels spontana guidning genom de vitkalkade rummen pekar han mot det inramade höga taket. Han förklarade att när han tillsammans med sin bror och deras vän, industridesignern Magnus Melkersson, tittade på då byggnadsarbetarna rev ner det då mycket lägre taket så avslöjades den ursprungliga klassiska designen.

I dessa gamla klassrum har Melkersson valt att behålla och införliva den äldre mer ståtliga stilen. Den står i snygg kontrast till en stora mängd glasyta och moderna gjutjärns kandelabrar (Buster + Punch) som sänker sig ner från taket. Då jag hänfört lämnar museet upptäcker jag foton av rockstjärnor tagna av Roger Degerman vars studio är ännu en skatt i källaren. Svart-vita, uttrycksfulla och tuffa kräver de ens uppmärksamhet. Museet innehåller även en gästhall där utställningarna byts ut var  tredje månad. Den första var en rå och häftig utställning om Straight Edge rörelsen och Hardcore musiken. Under Valborghelgen var det vernissage för den andra gästutställningen där två finska konstnärer, Mixtapes Anssi Kasitonni och Maria Stereo, kombinerar visuell konst, identitetsbyggande och rockmusik på ett unikt och humoristiskt sätt.

Skolan som omvandlats till en hip världsklass scen fortsätter att utbilda, inte bara genom det elektrifierande livet av gitarrer men också genom ett levande uttryck av musik, dryck, mat och design. Jag kan varmt rekommendera en total upplevelse av arkitektur och design, en drink i baren, ja för all del Guitars egen öl från mikrobryggeriet i Umeå, en god middag, rocka ut i den avantgardistiska musikklubben, och naturligtvis en lång vistelse med tvillingarna för att andas in konsten och historien av elgitarrer.

Guitars – the Museum / Vasagatan 20 / 90229 Umeå / Sweden / +46 (0) 90 58090

info@guitarsthemuseum.com www.guitarsthemuseum.com

Bild

I Have Come to Dance – by Ottiliana Rolandsson, Umeå2014

NorrlandsOperan, the opera house of the north of Sweden, is home of a symphony orchestra, many music festivals, bars and restaurants. Three nights in the beginning of May, the sun saturates the crisp atmosphere holding the promise of the midsummer light soon to come. The house is buzzing with nightlife, music and mingling intellectuals. The guests are here for this year’s MADE Festival. Artistic director, David Moss, has created his last program – and a very eclectic and international one. French Magali Duclos combined puppet theatre and street dance in Jeux d’Enfants. Umeå artist Gunilla Samberg also took the streets with her army of white baby carriages filled with growing green oats. This convoy was a silent but utterly loud expression of love for Mother Earth. Another unusual happening was the opera’s classical symphony orchestra playing the music of the internationally acclaimed hardcore band Refused. The music of other Umeå-based bands and DJs stood next to Tinariwen’s mesmerizing beat mixing Saharan folk music and American blues rock. This north African band of the nomadic Tuareg tribe raised their voices for the painful rights of their people. The program was filled with many other powerful performances and informative talks. 

Thursday night. With a long line of other guests, patiently and curious I enter the black box theater. I am happy to get a seat front row, as close as I can to the stage and the performer. Le Cargo – a dance piece and spoken word performed by war ridden Kongo’s Faustin Linyekula. Words and movements are accompanied by Flamme Kapaya’s virtuoso electric guitar. 

The stage is black, barren, minimalistic. I am deeply reminded that this is how I love the theatre the most. Undressed. Naked. Magic created out of thin air. 

A circle of stage lights on one side of the stage. A higher light on the other side. Center stage a microphone, an african carved footstool, two books and a computer. Without a light or sound cue one suddenly become aware of the solo dancer. Quietly he has entered the stage. How long has he been there? I don’t know. Linyekula’s dark, small and muscular body moves slowly. His black sleeved t-shirt and open knee-long skirt shift a little creating their own dance with the dancer. His face, so sad. A heart, a memory filled with sorrow. War, pain, hope, joy. 

Seated by the microphone the dancer who is a storyteller speaks calmly: “I am Kabako, once Kabako always Kabako. I am a storyteller. But I have not come to tell any stories. I have come to dance. I am Kabako.” Still, he tells stories of his Kongo, of his people. He speaks of dance. The ritual dances he remembers from his childhood. Dances for grown-ups that the children were excluded from. These are the dances he wants to tell. Fascinated and mediative the audience and the spirits behold his moving feet and shaking hands. Midway, the storyteller opens a book revealing a group of an African tribe. He takes the microphone and let it rest next to the group. We all chuckle. Pictures, too, speak. Pressing buttons on the computer the exact monolog previously spoken is now replayed. The monotony and repetition are mesmerizing. Linyekula enters a trans-like state, his whole body shaking, sweat dripping, his hands and fingers like tentacles to another world. 

I find myself at a threshold. I want to go with him to that other world, but the chair I am seated in binds me to this world. Yet while I long for another dimension I am aware of unknown gifts flowing from the stage, from the world of creative spirits into the many hearts of us, the audience, and we too are inside the dance. Yes, I have come, we have all come to dance, for we are Kabako.

by Ottiliana Rolandsson Umeå2014

 

BildBildBildBild

BildBild